En tillbakablick

Efter en resa till Marocco, ett missat hemflyg, en extra sväng till Paris och en svensk jul tänkte jag nu sätta mig ner och sammanfatta det gestaltningsprojekt som jag avslutade innan jul.

Starten på projektet blev en seg historia. Jag höll krampaktigt kvar vid den förra gestaltningens idéer runt den svåra och oundvikliga förändringen. Det fanns egentligen inte mycket tid avsatt för gestaltningen. Den skulle flyta på sida vid sida med andra skolarbeten. P.g.a. min dåliga simultanförmåga blev det istället att arbetet sköts framåt. Som ni säkert alla vet, är detta ofta en företeelse som bidrar till ännu mer stress. Så blev också fallet för mig. Stress är inte direkt näringsrikt för en skapande process. Själv får jag tunnelseende och ser bara att en färdig produkt måste bli gjord. Detta utesluter all lekfullhet i processen och dåliga idéer uppstår. Jag hade en idé i början av processen som var just en sådan idé som enbart föddes ur tanken på ett slutresultat. En sådan idé stannar ofta bara vid en eller några få tankar, medan det jag skulle kalla en god idé föder nya tankar och öppnar fler ingångar. Att en skapande process behöver tid är något som blev tydligt för mig i denna gestaltning. Samtidigt kände jag att tidsbristen blev en god erfarenhet eftersom de elever jag kommer ha i framtiden oftast kommer att ha ännu mindre tid avsatt för sina arbeten än vad jag hade vid detta tillfälle. Förståelse för elevers situation känns som en väldigt viktig sida hos en lärare.

Trots tidsbrist vände ändå min process. Jag fick idén att gestalta mina tankar runt just detta med tidsbrist. Denna idé innehöll så mycket av det som jag just under denna tid gick och grubblade  över. Idén låg nära min tanke och mitt hjärta. Därför var också idén en sådan som väckte många nya tankar. Den förde mig vidare till tankar om människors drömmar och varför de så sällan uppfyller dem. Genom detta lärde jag mig hur viktig idén är. En liten idé kan förändra väldigt mycket. Att idén ligger nära de egna grubblerierna tror jag är en god förutsättning för en process som hela tiden rullar framåt.

Själva genomförandet av min idé var jag på det stora hela nöjd med. Men så här i efterhand känns det som jag skulle kunnat ta i mycket mer. Egentligen skulle jag velat ha mer av allt: mjölkpaketen, gubbarna och mjölken. Jag hade velat ge ett mer dramatiskt intryck! Jag hade snarare velat att folk skulle ha gråtit än småskrattat under det bildspel jag visade... (Men inget mörker över de som skrattade lite... Det var väl något i hela situationen som kanske var lite komikskt, inte vet´ja!?!...) På tal om komiskt så såg jag min film från förra projektet nu i jul igen och jag såg mer än någonsin det komiska inslaget i att jag går genom skogen och samlar på mig en massa kläder. Nu börjar jag lite smått fundera över varför saker och ting blir komiskt när jag inte alls har tänkt mig det. Just sorgligheter är något som tilltalar mig och något som jag märkt att jag gärna gestaltar runt. Men om det nu är så att mina sorgligheter istället blir komiska så måste jag kanske använda nya grepp och finna andra vägar i min gestaltning. Gestaltningsarbeten både medvetandegör och ställer nya frågor. Nu när vi har gjort en del gestaltningar kan jag börja se mönster i hur jag fungerar både konstnärligt och mänskligt. Man lär sig mycket på båda dessa plan genom gestaltade arbeten. 

Efter jullovet skall jag ta ett uppehåll från min lärarutbildning och jobba ett halvår på en högstadieskola som lärare i bild och form. Efter tre terminer på lärarutbildningens bildinriktning känns det som om jag bara börjat nosa på ämnet. Trots detta känner jag mig ändå väldigt peppad för att börja jobba. Jag tror det beror på att mitt intresse för bild har blivit så mycket större nu. Även om jag inte kan allt så har jag ändå ett intresse som jag tror kommer driva mig till nya kunskaper och lärdomar.

Tack alla lärare och klasskompisar för tre röriga men väldigt givande terminer! Mycket roligt blev det!

Frihetsberövad

När jag går till tandläkaren skäller hon alltid på mig för att jag inte har använt tandtråd.
På mitt gym finns en gyminstruktör som håller koll på mig.. "Nu var det länge sen du var här..." Ja, jag vet, jag borde träna mera...
En gång var jag på en sån där hudvårdskväll när det kommer någon och försöker pracka på en massor av produkter. Plötsligt skulle man börja tvätta ansiktet med speciella tvålar...
Lägger man ihop alla duktigheter som man bör göra i livet så finns det ingen tid kvar för drömmarna. Man blir bunden till måsten.

Mina gubbar och mjölkpaket har jag nu satt upp och fotograferat på trappan på Fjällgatan. Med tanke på detta med att inte vara fri så ville jag att mina gubbar skulle se ut lite som dockor - marionettdockor. Men när de alla var klara kunde jag inte associera till något annat än myror. Jag insåg att detta funkade rätt bra också. Myran - den har ingen frihet, den kan inte uppfylla några drömmar, den måste bara arbeta, arbeta, arbeta... Stackars alla myror!

Suktan...

Somewhere over the rainbow ska jag lära mig spela gitarr. Men varför ligger alltid drömmarna somewhere over the rainbow? Varför är det så svårt att förverkliga dem?

Jag tror att allt är de skettna mjölkpaketens fel...

Marge och hennes rena golv...

Idag såg jag ett Simpsonsavsnitt som handlade lite om det jag försöker gestalta.
Marge tittade på ett tv-program som liknade Oprah Winfrey show, men i Simpsons värld hette programledaren "Opal". Just detta avsnitt av Opal handlade om kvinnor som uppfyllde sina drömmar (kanske inte helt ovanligt tema i Oprah heller...) Marge står och moppar golvet medan hon ser programmet. Vilka fantastiska kvinnor, tänker hon. Det enda jag har åstadkommit i livet är ett rent golv, säger hon sedan - varpå katten, hunden och alla barn springer genom tv-rummet med leriga fötter... Hur som helst triggar detta igång nya tankar i Marge. Hon börjar att göra skulpturer av personer i glasspinnar. Aldrig har jag sett Marge så lycklig...
Jag tycker att detta var talande. Visst vill alla åstadkomma något mer i livet än ett rent golv!?! Men det är så lätt att hamna i ekorrhjulet.

Samlar mina tankar i ensamhet, innan jag går ut...

Urgh! Jag märker att jag har svårt att tänka samlat i detta ämne. Tankarna går åt alla håll. Hoppas att de går att förstå...

En gång la jag hela mitt bildintresse på hyllan. Trots att jag tyckte så mycket om det. Men jag tog upp det igen efter några år och märkte att det var en del av mig själv som kom tillbaks. Jag kände att jag mådde bra av det och att jag var mig själv lite mer om jag fick hålla på med det. Jag tror att alla människor har något som de tycker extra mycket om att hålla på med. När de ägnar sig åt detta går tiden snabbt, man glömmer allt annat och man mår bra.

Att arbeta är en nödvändighet för människan och jag tycker själv om att arbeta. Min gestaltning är inte en anti-arbete-gestaltning, MEN! - Det jag tycker är så hemskt är när alla måsten i livet tar bort det där från människan som får henne att glömma tiden, vara totalt tillfreds och känna att livet är skönt. Det kan vara så mycket och så olika för olika personer, men visst har alla något sådant - det som man hela tiden längtar efter.

När jag tänker på mitt ämne om människors strävan i vardagen och svårigheten i att komma bortom alla måsten för att göra det man helst av allt vill, blir jag lätt upprörd. Arg. Men på vem? Till vem riktar jag min kritik? Kanske är kritiken riktad mot politiker som har byggt upp ett samhälle där ett heltidsjobb är nödvändigt för att klara sig. Eller är det den utsatta lilla människan som själv ska ta kritiken för att hon endast godtar en viss levnadsstandard som kräver pengar från en heltidstjänst?

Men jag vet inte om jag vill tänka så. Kanske vill jag bara gestalta det som jag själv finner svårt och sorgligt? Kanske är det ett sätt för mig själv att bearbeta en viss rädsla inför framtiden eller uppmuntra mig själv och andra att verkligen ta tag i de där drömmarna som vi bär på.

Jag har gjort några nya gubbar nu. Se ovan.

Drömmar VS vardag

Två ord: Gitarr och syster.

Gitarr:
Jag älskar musik. Jag har sjungit så länge jag levt och vuxit upp med musiken som en naturlig del i livet. Spelat fiol, spelat piano, men har aldrig blivit riktigt bra. Jag njuter av musik, men när jag går på konserter känns det ofta bitterljuvt. Varför lärde jag mig aldrig att bli så där duktig på ett instrument? Jag har missat något, tänker jag ofta. Men så inser jag att det inte alls måste vara för sent. Dagarna på den kommunala musikskolan är kanske över, men jag har ju så många vänner som är duktiga och kan lära mig. Gitarr är ett instrument som jag i minst två år nu, gått och suktat efter. Jag vill verkligen lära mig att spela gitarr. Och jag har bestämt mig. Många gånger. Men sen kom stora stygga vardagen. Mycket skall göras. Sånt som är mer nödvändigt än att lära sig spela gitarr. Vardagen, med allt vad den innebär av hinnas med och måste göra, tar ifrån den lilla människan sina drömmar. Det är så fruktansvärt sorgligt. Tänk bara på hur många inte-gitarrister som finns där ute!

Syster:
Min syster har läst klart sin utbildning till personalvetare och gör nu praktik på ett företag. Hon jobbar åtta till fem, måndag till fredag. Aldrig förr har åtta till fem kommit mig så nära och jag blir rädd!
Om jag som pluggar tycker att det är svårt att få ihop tid till gitarr-drömmar, så ligger jag ändå i lä om jag jämför med "åtta-till-fem-människor". Jag ser det så tydligt på systern. Hon jobbar och kommer hem. När hon kommer hem måste hon fixa med nödvändigheter och det finns inte tid över för onödigheter som dans, måleri, sport, läsning, musik o.s.v. Detta upprör mig! Vad händer med alla människor som går runt och jobbar heltid och aldrig får chans att uppfylla sina drömmar?

På Fjällgatan finns en trappa. (Där som farbrorn med pipa brukar sitta...) I denna trappa vill jag placera ut liggande mjölkpaket (gröna). Dessa mjölkpaket skall små gubbar försköka ta sig över. Små människor med drömmar som bränner i hjärtat. Små människor som verkligem försöker ta sig över vardagens stora berg för att få uppfylla sina drömmar. Jag har börjat samla mjölkpaket och gjort några gubbar av ståltråd. Processen är igång och det känns bra!

Jag vaknar ur gestaltningsdvala!

För länge längesedan fanns det en bildlärarstudent som bloggade ett inlägg om flaskor och väder och vind. Mycket vatten har runnit under många broar sen dess och därför är det nog på tiden att förklara lite...

Det där med flaskor och vind tänkte jag en del på. Jag fick en idé om at snickra en stor gubbe som vandrar livets väg (Fjällgatan) framåt. I denne gubbe skulle vädret göra förändringar. Jag skulle klä honom i flaskor som gjorde vinden hörbar, jag skulle låta det växa blommor ur hans huvud som växte sig större när solen sken och i hans mage skulle ett vattenhjul snurra när det regnade. Det låter som en fin idé nu när jag skriver ner den, men ju mer jag tänkte på den ju mindre ville jag hålla på med denna gubbe. Jag tror att en av anledningarna var att tid varit en bristvarai under denna gestaltningsperiod. När tiden är knapp känns stora projekt som tunga sementklumpar på fötterna. Här började en stor och enträgen negativ inställning till projektet breda ut sig i mitt inre... Därför har jag inte bloggat. Inte vill man sprida negativitet när folk försöker skapa!?! Nej en skapande process är som en liten planta som ska vårdas med ömhet och kärlek. Det förstår jag nu. Den behöver mycket näring - tid och tanke!

Ja ja, nog om det.. Nu var det så att härom natten vaknade jag och tänkte på min gestaltning. Jag fick en idé som kändes mycket mer inspirerande än den jag tidigare haft. Mitt ämne är fortfarande förändring, men ur ett helt annat perspektiv. Förra gestaltningen handlade mer om förändringen som kommer över en vare sig man vill eller inte. Det handlade om tid som gick och om att växa upp. Då mina tankar på sistone handlat mycket om varför man aldrig hinner uppfylla sina drömmar är nu temat förändring som man strävar efter men som är svår att uppnå. Att eftersträva en förändring. Att verkligen försöka, misslyckas, försöka igen, bli trött, försöka igen men bli hindrad av den vardag som skall skötas. Ska berätta mer snart! (Känner mig äntligen peppad!)

Ett litet gestaltningsfrö

Tralala la la...

la la la la.... Tralla trill trall trallala...

Här går jag och trallar utan att något händer!

Först såg jag bara en kartong (50x70 cm), sen såg jag Berlin, sen såg jag ingenting alls, sen mindre än ingenting alls, sen såg jag något litet och blygsamt och detta pyttelilla hoppas jag kan vara ett hopp i min annars så mörka och tomma gestaltningstunnel.

Förändring var ämnet och den första tanken var vatten. Vattnet som rinner liknar förändringens konstanta rörelse. I somras var jag i Chicago och blev väldigt fascinerad av ett konstverk av Jaume Plensa. I en park som kallas för milleniumparken hade konstnären låtit ställa upp två stora pelare där man projecerade ansikten av invånare i Chicago. Dessa två pelare stod mitt emot varandra med en plan emellan där ett tunt lager vatten flöt. På denna plan sprang barn, mammor, pappor, gamlingar och tonåringar runt och lekte och plötsligt, utan förvarning, började ansiktets mun pluta och sprutade ut en lång stråle med vatten. Vilken spänning! Vågade man gå nära? Hela konstverket var så vackert! Två ansikten mot varandra - det handlar för mig om att se sin nästa - och det var just vad som hände på denna plan av vatten. Den inbjöd till lek, gemenskap och hysteriska skratt.

Egentligen vet jag inte riktigt varför jag tar upp detta här, men jag tror att jag i min gestaltning skulle vilja sträva efter något liknande. Konst som inbjuder till upplevelse och interaktion.

Och så kom jag och tänka på det där med väder. Väder är ju, precis som förändringarna i livet, något som vi människor måste lära oss att anpassa oss efter. Vi kommer inte undan. Vädret är likt livet på det sättet att det är dynamiskt. Mitt lilla gestaltningsfrö som jag nämde i början är flaskor. Flaskor som sjunger i vinden. Ljudet varierar beroende på hur mycket det blåser. Vinden används ju ofta som ett sätt att tala om livets förändringar. Man kan känna medvind och motvind. (Jag tänker på Petters "Det är min tur nu, vinden har vänt...)

Jag hoppas på lite medvind i den här gestaltningen nu... Hoppas, hoppas!

Samla ihop, reflektera, lärde jag mig något?

I veckan som gick var det redovisning i aulan. Min film blev klar och jag fick visa upp den.
Jag var nöjd med den och det var kul att få ta del av andras reaktioner när den visades i aulan.
I utvärderingssamtalet med M och K fick jag frågan vad jag hade lärt mig genom denna gestaltningsprocess. Jag satt där helt tom och insåg att något sådant hade jag inte reflekterat över än...

Så nu kommer en efterreflektion, efterkonstruktion, the best of, eller vad man nu vill kalla det.
När jag började fundera på förändring som tema för min gestaltning tänkte jag nog att det skulle "tömmas ur" som ämne ganske fort och att jag därför med stor sannolikhet skulle dra vidare till något annat längre fram. Jag märkte dock att jag kunde fortsätta gräva på samma ställe och att ämnet blev mer och mer intressant ju mer jag grävde. Jag kände att jag fick fördjupa mig denna gång vilket också ledde till en mer ihopsamlad gestaltning än förra gången. Att få fördjupa sig är skönt! det är inte ofta tillfälle ges. Ibland är det t.o.m. lyx att få tänka klart en tanke, så när man väl får chansen att riktigt götta in sig i ett ämne så tycker jag att man skall ta den chansen och njuta av det.
Jag kan också så här i efterhand se att en mer fokuserad och sammanhållen gestaltning blir starkare än den som är ute och flaxar på lite olika håll. Jag tror att jag har en flax-tendens i mig och jag tror att en av de stora anledningarna till att min gestaltning denna gång blev mer ihopsamlad var att min grupp tyckte att jag skulle fortsätta på det spår jag redan var inne på. Utan att få prata om sin gestaltning med andra hade gestaltningsprojekt varit väldigt svåra och tråkiga. Man lär sig tillsammans, och tänk att jag faktiskt kommer ihåg en term för detta: distribuerat lärande (det får man lära sig om i LAU 200!) Gruppen synliggör min process för mig.
Vissa saker som jag har lärt mig innan har jag lärt mig ännu mer under denna gestaltningsperiod. T.ex. så har det blivit ännu tydligare för mig att konst och gestaltning handlar om innehåll! Innehållet kommer först! Tekniken och metoderna ska matcha innehållet och lyfta innehållet så att det blir så tydligt som det kan bli. Och vad som helst kan användas för att lyfta detta innehåll. Oljefärger, aquarelle eller lera kanske inte alltid tjänar innehållet på bästa sätt. Men ibland gör de det och då ska man förstås ta dem till hjälp. Detta har blivit ännu tydligare för mig under denna gestaltning. Det har satt sig lite djupare.
Med denna lärdom har jag fått en annan vinst: högre självförtroende. När jag började på skolan tänkte jag hela tiden: undrar när de andra kommer komma på att jag inte är så duktig. Med duktig tänkte jag då att jag inte är särskilt skolad i de klassiska teknikerna. Jag hade ju inte gått någon konstskola som de flesta andra i klassen hade. Eftersom jag inte kunde de klassiska teknikerna har jag varit väldigt fokuserad på att jag måste lära mig dem. Visst tyckte jag att det lät fint att man skulle kunna gestalta med vilka tekniker som helst, men i.o.m att mitt dåliga självförtroende låg just i de klassiska tekninkerna blev jag så hemskt fokuserad på dem. Hur som helst så tycker jag att jag nu förstår på ett nytt sätt att nästan vad som helst kan bli gestaltningsmateriel. Och detta, mina vänner, är för mig en stor befrielse! Jag tror att jag förstått detta mer genom den mångfald av arbetssätt som jag fått ta del av genom klassens samlade gestaltningsprojekt. Tack alla, för era fina gestaltningar!
För övrigt har jag ju också lärt mig att jobba i Moviemaker och Premier! Det har varit roligt och jag har kanske någonstans insett att det inte är så farligt med tekniska prylar som jag trott. Fast lite rädd är jag fortfarande. Teknik-fobi blir man inte av med i första huskuren, men jag jobbar på det!

Tack o hej!

Film om förändring

Inlindat

Efter att ha spelat in det sista på det som verkar bli en film fick jag äntligen göra en knopp av klänningarna. Ända sedan jag läste Karin Boyes dikt om hur ont det gör när knoppar brister har jag velat göra denna knopp. Smärtan, förändringarna, växtvärken men också livet ryms i denna knopp vars blad är min kronologiska klänningssvans.

Rymningsförsök

Har sytt ihop alla klänningarna i varandra nu. Kronologiskt. Kändes fint att få göra detta. Nu är de verkligen en tidslinje. De är ett, men ändå många, precis som livet både är del och helhet. Olika skeden och perioder, men ett liv.

För mig blir förstås budskapet tydligt eftersom det är mina egna klänningar. Jag har minnen till nästan varje klänning. Men jag hoppas verkligen att klänningarna skall kommunicera uppväxt, förändring, skeden och liv till andra också, som inte har vuxit i och ur dessa klänningar.

Hängde ut dem alla ur föräldrarhemmets vindsfönster. Svansen nådde nästan ända ner till marken. Det ser lite ut som ett rymningsförsök, och det kanske det också är. Ett rymningsförsök från Flickan, med allt vad hon har inneburit i mitt liv, men jag tror nog att det är en annan historia.

När det gör ont

Jag blev helt fanatiskt inspirerad av en animation på youtube. En intervju med John Lennon som var animerad på ett mycket bildspråkligt sätt. Snyggt, snabbt och symboliskt. Kolla in I met the walrus och njut av det du ser!

Detta tillsammans med att jag själv på sistone varit väldigt illustrations-nödig fick mig att vilja göra illustrationer som växlades i snabba klipp till de intervjuer jag spelat in. Oj oj oj vad jag ville detta. MEN, någonstans kändes det också som det inte skulle passa ihop med den suggestiva känsla som jag påbörjade i mitt klänningsbildspel. Vad gör man när inspirationen vill åt ett håll och själva gestaltningen vill åt ett annat?

Jag fick hjälp av min grupp. De bekräftade att det kunde bli rörigt med de två så olika uttrycken och uppmuntrade mig att fortsätta med det suggestiva. Så idag har jag varit ute i skogen och spelat in lite film. Klänningarna återkommer...

...och förändringen, den upplever jag mer och mer som om den handlar om något smärtsamt. Har tänkt mycket på dikten:

Ja visst gör det ont när knoppar brister.

Varför skulle annars våren tveka?

Varför skulle all vår heta längtan bindas i det frusna bitterbleka?

Höljet var ju knoppen hela vintern.

Vad är det för nytt som, som tär och spränger?

Ja visst gör det ont när knoppar brister,

ont för det som växer

och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.

Skälvande av ängslan tungt de hänger,

klamrar sig fast vid kvisten, sväller, glider -

tyngden drar dem neråt, hur de klänger.

Svårt att vara oviss, rädd och delad,

svårt att känna djupet dra och kalla,

ändå sitta kvar och bara darra -

svårt att vilja stanna

och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,

brister som i jubel trädets knoppar,

då, när ingen rädsla längre håller,

faller i ett glitter kvistens droppar,

glömmer att de skrämdes av det nya,

glömmer att de ängslades för färden -

känner en sekund sin största trygghet,

vilar i den tillit

som skapar världen.

/Karin Boye

Om gestaltning

Jag ville göra något annat, som inte hade med gestaltningen att göra. Så jag satte mig med penslar och färger. Kaffekoppar blev det.

Började tänka. Kaffet, det är heligt för många. Som en röd tråd genom livet. Över kaffekoppen tar människor sig igenom både det ena och det andra. Man skrattar, löser problem, drömmer, ser tillbaka, reflekterar o.s.v.

Började tänka på att kaffet för min egen del är något som alltid finns där även om livet förändras. Kaffepauserna kommer alltid att vara ett stående inslag. Åren går, men kaffet består.

Så inser jag plötsligt att jag i min önskan att komma bort från skolgestaltningen en stund ändå kopplat det till mitt arbete om förändring. De gestaltningsarbeten jag genomfört hittills har varit just så här. Man jobbar hela tiden. Intryck, tankar, bearbetning - allt blir en del av arbetet med gestaltningen. Man kan inte koppla bort. Även om man försöker.

Samtalet om förändring

Efter träffen med seminariegruppen förra veckan fick jag en del nya idéer Klänninsgsbildspelet var för mig ett sätt att komma igång med gestaltning av temat som blivit förändring. Jag hade egentligen inte tänkt att fortsätta med det. Min förra gestaltning var en aning bångstyrig och tog en del olika vändningar så därför hade jag inte ens tänkt på att jag skulle kunna fortsätta med den ingång jag redan hade. Men den ena processen är inte den andra lik, det märker jag mer och mer (vilket gör gestaltning så spännande!)

Hur som helst uppmuntrade K och gruppmedlemmarna mig att fortsätta på det spår jag redan var inne på. Det gladde mig, för egentligen var jag väldigt intresserad av det jag hade börjat fundera runt. Vad är då detta spår?

Jo, jag tyckte att så mycket på Fjällgatan höll på att förändras. Det revs upp en massa asvalt och jag undrade lite om det gjorde ont på Fjällgatan (typ, det gör ont när knoppar brister...) Började fundera på förändring. Alla barn som jag såg på Fjällgatan fick mig även att tänka på att växa upp. Att växa upp och märka att livet hela tiden förändras är något alla människor upplever. Skarven är värst, sa min mormor. Jag tycker att det ligger något i det. Från ett läge till ett annat. Det är inte alltid lätt, men vi måste alla förhålla oss till förändring på något sätt. Det är oundvikligt.

Därför blev jag nyfiken på att höra människor berätta om förändringarna i deras liv. Denna vecka har jag jobbat med intervjuer, med min mor, syster och moster. Det handlar om att växa upp och om livets ständiga förändringar. Intressanta samtal!

Om förändring

När jag var liten.

Innan varje skolavslutning inför sommarlovet tog alltid min mamma med sig mig och min syster för att köpa oss varsin klänning. Dessa har hon sedan varsamt sparat på sin vind. De hänger i kronologisk ordning. Som en slags tidslinje. Jag funderar på vad som hänt mellan varje klänning.

Sommarlovsklänningarna (samt några andra) kan skådas i bildspelet nedan.

Change is upon us...

Senast jag tog mig genom Fjällgatan blev det väldigt påtagligt med alla förändringar som höll på att ske där. Gubbar med oranga västar rent utsagt kryllar på gatan. Det grävs, det byggs, det bökas i jorden und so weiter. Visst har jag sett allt detta innan, men denna gång blev det mer påtagligt än den känsla av frihet jag brukat få då jag vandrat gatan framåt.

Eftersom jag inte var helt nöjd med temat frihet så var andra intryck mer än välkomna.

Jag började fundera över förändring. Hur har det sett ut på Fjällgatan genom tiderna? Vilka människor har bott här, vad har hänt på denna mark?

En annan sak som är påtaglig på gatan är alla barn som rör sig i området. Barnen har så mycket framför sig. Mycket kommer att förändras för dem. De kommer att vara med om så mycket som de aldrig skulle kunna ana. Livet är dynamiskt.

Det enda som är konstant är förändringen, sa någon vis man. Därför ska man inte ta något för givet tänker jag. Alla livets dunkla perioder kommer en gång gå över, liksom alla livets faser av medvind. Därför ska man passa på att njuta när tillfälle ges!

Handledning

Är glad över att vi fått öva oss på handledning under de gångna veckorna. Handledning är en sån stor och viktig del av bildläraryrket. Jag tycker att det är roligt, men känner att jag har mycket att lära. Det gäller att hålla en bra ballans mellan att uppmuntra och utmana. Man får inte vara för hård eller för mesig. Svårt!

Jag har försökt att ta med mig mina egna erfarenheter av att bli handledd in i min egen handledning. Det gäller att kunna lyssna och verkligen försöka sätta sig in i vad eleven menar, vill och längtar efter. Språket med alla dess vaga betydelser och individers olika tolkningar av olika begrepp gör att man lätt missuppfattar varann. Därför får man inte ha bråttom vid handledning.

Är för övrigt mycket stolt över min grupp. Det är ett skönt gäng som har jobbat på bra denna vecka!

Frihet kanske?

Fjällgatan, Fjällgatan - varför är du Fjällgatan?

Okej, jag har fastnat för ordet frihet (tadaaaaaa!) och ja, jag vet att begreppet är nött och stött. Hur många gånger har man inte arbetat med detta tema?

Men ändå! Fjällgatan... Jag tycker att Fjällgatan är en fri gata! Den lever liksom sitt eget liv. Är inte som alla andra gator. Och när jag cyklar eller går genom Fjällgatan så är en återkommande känsla just frihet. Så vad ska jag göra? Friheten lämnar mig icke ifred... Ska jag ta detta simpla, men fantastiska tema till mig?

...Jag vet inte...

Har svårt för att komma igång. Under vårt förra projektarbete fick jag verkligen lära mig att inte planera för mycket, att se vart arbetet tar mig och känna lugnet. Trots detta känner jag mig för tillfället lite slapp som inte kommer igång med något. Jag tänker, associerar, och drömmer. Tänker att det är en viktig fas, men snart får jag nog sätta igång på riktigt.

En berättelse.

I introduktionen till arbetet med Fjällgatan fick vi tipset att leta efter gatans berättelser. Jag har funnit en kort, men med ett ack så träffande och återkommande ämne. Det handlar om ett fall. Från att sitta högt, till att falla, långt långt, ner, ner i skiten. Att inte bli sedd. Att ligga lågt.

Första dagen då klassen tillsammans gick på strövtåg på Fjällgatan, fick jag syn på en vacker detalj. På ett sånt där järnskåp som jag tror att man förvarar vattenslangar i, hade någon med möda och precision satt upp en liten, liten pärlplatta i ena hörnet. Den satt där så fint och gjorde ett tråkigt och grått järnskåp till något särskilt, unikt och vackert!

Just den dagen hade min kamera slut på batteriet, så jag tänkte att jag fotar konstverket nästa gång.

Nästa gång. Ve och fasa! Den sitter inte kvar! Jag går fram och undersöker saken. Där på marken, bland gammal bark och smuts, låg den fallna pärlplattan. Det hemska var att jag inte hade med mig något lim, så jag kunde inte återupprätta pärlplattans värdghet. Den fick ligga kvar.

En sorglig historia.

Bilder.

pip-farbrorn

Fjällgatan!

Tog mig en promenad på gatan i fråga igår. Det var en av de bästa stunderna den dagen. Hade inte bråttom, solen sken och hade dessutom precis varit och köpt mig ett splirrans nytt aquarelleblock! Välbehag ut i hela kroppen!

De känslor som kom till mig under promenaden kan uttryckas i följande ord: frihet, gammaldags, skitigt, klotter, bohemiskt, romantiskt, blandat, frizon, charm o.s.v.
Jag vill stanna upp inför ordet bohemiskt. Vad i Fjällgatan får just det ordet att poppa upp? Slog upp ordet bohem på wikipedia och fick följande förklaring:

"Bohem (från franskan) (eg. person från Böhmen eller zigenare) är en person, som lever ett oregelbundet och sorglöst liv. En bohem är sorglös, tar dagen som den kommer, far dit vinden bär, är ansvarslös och önskar ha det så. Bohem har inget med utseendet att göra, det är ett beteendemönster. Ursprungligen kommer ordet bohem från 1800-talet. Det var de konstnärer som började bryta sig loss från dåtidens strikta och religiösa mönster, som gick under namnet bohemer. De satte konsten och uttrycksformen före allt annat."

Kanske var det de många elskåpen, fyllda av gamla afficher och symboler, som gav mig ordet bohemisk. Eller var det kullerstenen? Var det människornas klädstil? Eller den gamla träpanelen? För mig hör odet frihet ihop med begreppet bohemisk. Kanske var det ändå den där mannen som på den offentliga bänken, djupt försjunken i sin bok och boffande på sin pipa gav mig känslan av frihet och fick mig att tänka på Fjällgatan som en bohemisk gata.

Tillbaks på Hdk!

I tisdags fick vi se en film som handlade om olika grupper av människor med vitt skilda livssyner och åsikter. Filmen var gjord av en konstnär som hade bäddat för ett krig i miniformat. Varje grupp fick göra ett stort konstverk som stod för något som de trodde på. Sen fick de andra grupperna börja ändra på konstverket, t.ex. måla över, skära, klippa o.s.v. Detta urartade ganska snabbt och jag stannade upp inför en sak särskilt.
En av damerna som tillhörde gruppen från den katolska kyrkan sa till någon av representanterna från de andra grupperna: kan ni inte visa lite tolerans! Samtidigt hade hon just fördömt deras åsikter om både det ena och det andra. Jag tycker att hennes kommentar sammanfattade det hela på ett bra sätt. Alla vill bli visade tolerans för sina åsikter, men många tänker inte på att man ska visa tolerans gentemot andra. Man är för instängd i sin egen upplevelse och går allt för lätt in i försvarsställning. Då är det lätt att skrika: VISA LITE TOLERANS!

Kom osökt att tänka på den gamla Ella Fitzgeraldlåten "Lets call the whole thing off".

Sista veckan!

I något av föregående inlägg talade jag om en "skrik-cirkel". Jag hade tankar på att klistra upp alla mina skrikande gubbar i något slags hjul eller en cirkel för att visa på den onda cirkel som skrikandet kan vara.


Cirkel-idén kom till då jag försökte pressa ut något roligare ur denna framställning än just gubbar på platt papper ritat med blyerts. Därför var det väldig befriande då min handledare föreslog: skippa cirkeln, låt dem bara hänga på väggen! Det räcker.
Just så ska de framställas, tänker jag nu i efterhand. Bara ilskan. Ren och skär. För ilskan som ligger bakom gubbarna bottnar sig i bland annat detta att jag inte tror på mina idéer och tror att jag är för vanlig och tråkig - en syn på mitt skapande som gör att det ofta låser sig. Kreativiteten lämnar mig och jag pressar istället fram något som inte blir särskilt ärligt.


Sedan är det som så att jag har gått och blivit med badkar! Min pojkväns föräldrar gör nytt badrum. Badkaret åker ut och in träder duschkabinen. Så jag har passat på att lägga vantarna på detta badkar. Tanken är att jag ska göra en målning i botten på badkaret på en människa som ligger och plågas över att inte få någon luft. Dessutom vill jag ha vatten i badkaret (om jag får tag på en säker bassäng att ställa under.) (Någon som äger en sån där barn-variant med stänger och blått plast?)


Att inte få luft är en känsla man kan få när man är stressad och frustrerad. Badkaret blir alltså en förlängning av skriken.

Här va´re frallor!

Jo, en helt annan sak... Jag skulle baka frallor idag. När de var inne i ugnen satte jag mig och skissade på en av mina skrikande gubbar. Frallornas färg vittnar om en koncentration i skissandet som inte låter sig dödas av vare sig rök, brända odörer eller äggklockor som ringer...

Inre diskussioner

Dessa bilder gjorde jag i början av projektet. De kom till i perioden då jag funderade mycket på den inre konflikten som en människa kan ha då hon diskuterar sitt eget värde med sig själv. Det handlar om självförtroende och dubbelhet.

Bilderna blev en slags inkörsport till soptunnemålningen.

Skrikande människor

Här ovan är några exempel på mina bilder av skrikande människor.

Jag = skriet

Grrrrrrr.... Press och stress fortsätter. Jag känner frustration och vill, ja jag vill verkligen skrika! Ni skulle bara veta vilket skrik som pyr under den till synes så samlade Viktoria...

Mina känslor i detta projekt har gått i helt fel riktning. I början när jag gjorde flickan på soptunnan kände jag mig fantastiskt inspirerad, budskapet var positivt och framtiden ljus och lång. Men nu... vad är detta? Jag är typ arg. På pressen, på mig själv, på alla de krav jag själv ställer eller tror att andra har på mig.

Detta med bild är sannerligen inte så enkelt. Man vränger ju sig själv ut och in. Man ger sig själv genom sin konst -orkar man det? Orkar man vara ärlig? Orkar man mena något och tro på sin idé?

Ska försöka komma ihåg dessa tankar i min framtida yrkesroll.

Nu ska jag för tusan gå och lägga mig!

Okej, här kommer lite tankar om det ena och det andra...

Jag känner två saker: PRESS och STRESS!

P.g.a av mycket att stå i i livet just nu så har konflikttankarna tagit sig ett nytt tema i just dessa två ord. Jag har gått tillbaka till något jag skissade lite på i början av arbetet: skriket (se bilden på skrikande fågeln nedan). Jag har skissat på ansikten som skriker. Skriket är intressant. Uttrycket i skriket fascinerar mig fasligt mycket och tyvärr ligger skriket mig nära till hands.
Vid frustration väljer jag ack så ofta att skrika istället för att resonera. Visst får man utlopp för något.. MEN det löser oftast inga problem. Därför ser jag på ett sätt skriket som något som får en konflikt att rulla vidare i en slags ond cirkel.

Jag tror att jag håller på att göra en skrik-cirkel. Hur den kommer att se ut vet jag dock ej.
Den börjar att ta form så smått...

Vad händer nu?

Här är en bättre bild på soptunnan som jag målade förra veckan. Jag har redan gått förbi min lilla flicka några gånger, och varje gång har hon påmint mig: träd in på livets scen, tro på dig själv! Hoppas att andra också hör hennes röst...

Efter förra veckan då jag verkligen kände flyt, är jag nu lite blank inför fortsättningen. Jag vet ej riktigt vad som ska hända nu. Idag har jag ägnat dagen till att skriva en sång som handlar om flickan på soptunnan. Jag får se om jag vågar publicera texten här. Kanske.

Den förbannade fågeln

Häromdagen var jag ute och tog en liten morgonpromenad. Det var en sån där härlig vårmorgon då allt luktar nytvättat och friskt. Solen sken och fåglarna kvittrade. Världen var på ett strålande humör, och det smittade av sig på mig. Jag gick där lycklig och njöt av hela tillvaron då plötsligt...
Wraaaaaah, wraaaaaaaah, wraaaaaaaah! Ett helt anskrämligt ljud hördes. Jag tittade upp, och där i ett av träden, allra längst upp satt en liten liten fågel. Tilltufsad och grå. Dess "sång" skiljde sig från alla de andra fåglarnas njutbara kompositioner. Att den här fågeln var förbannad över något gick inte att ta miste på.
Jag tänkte att just så hanterar vi väl ofta våra konflikter. Resonera, lyssna och vara lugn och samlad i all ära... Men visst är det skönt att ibland få ge efter för de där omogna, men ack så befriande ur-skriket!

Soptunnan

Wihiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii!!!!!!

Har precis kommit hem efter ett nattligt äventyr som inkluderade en soptunna, tre sprayfärgsburkar, några shabloner och två stabila vänner som moraliskt stöd.

Jag har alltså gjort ett litet konsverk i det offentliga rummet och jag har även visat för mig själv att jag faktiskt kan. Detta känns härligt då tankarna kring min lilla spraymålning handlat om att våga att tro på sig själv. Meningen med konstverket gick alltså rakt in i mig själv när jag gjorde det.

Det känns faktiskt som att hela aktionen blev en väldigt viktig del av konstverket. Handlingarna och skeendet andades allvar, spänning och självfötroende.

Soptunnan som fick sig en uppiffning står vid en promenadslinga här i närheten och där var fasansfullt mörkt och folktomt när vi kom dit vid halv elva-tiden. Vi tre tjejer som följdes åt var till en början rädda som små kaniner, men under arbetets gång försvann rädslan, vi glömde bort mörkret och kände oss alla lite grymmare och coolare än vanligt. Aktionen var en riktig självförtroende-kupp!

Det hela avslutades med ostfrallor och varm choklad - Vi kände alla att detta var livskvalitet!

Okej, jag ska berätta lite om förra veckan...

Jag kände mig som något litet och förvirrat när jag kom till skolan den första dagen efter vårt gruppseminarie. Sjävförtroendet var inte på topp, utställningen störde och det kändes som: jag kan inte! Som tur var satt en klasskompis där när jag kom in i skulptursalen. Hennes tankar gick i samma banor som mina och det var väldigt stöttande att höra hennes ord om saken. Tänk att det faktiskt inte blir dubbelt så tragiskt när man är två som gnäller... Nej, tillsammans är man mindre ensam och en viss distans kan man få om man delar med sig av hur det känns.

Sen var det ju så att mitt nya uppdrag efter seminariet var att inte planera och tänka för mycket. Hur ska man kunna utföra något utan en plan har jag funderat mycket på. En viss tveksamhet till om det verkligen går har gnagt inom mig. Jag gav det dock en chans och tänka sig: det blev faktiskt något av det! Med ett dassigt självförtroende som störde just då skissade jag fram en figur som jag tyckte riktigt mycket om. Den ska gestalta den inre konflikt man kan ha som säger: jag kan, jag kan inte, jag kan, jag kan inte - alltså en slags självförtroende-diskussion.
Figuren jobbade jag sedan vidare med på lite olika sätt. Det kändes bra att tillåta sig lägga tid på experimentell verksamhet. Tack och hej!

Mellan ett och noll

Jag hade lagt upp en plan. Nästan allt var uttänkt. Sen gick jag till min seminariegrupps första träff. Nu vet jag ingenting längre. Glöm allt det jag skrivit nedan. Jag fick ny input som tog mig bort från den idén. Först tyckte jag att det var skönt, sen blev jag lite sur och nu är jag frustrerad.
Men jag försöker hålla lugnet även om jag vill skrika högt lite då och då. Jag fick tipset av min handledare att börja med något litet och sedan kanske låta det växa. Eller låta det gå åt olika håll. Det låter skönt. Någon röd tråd behöver man tydligen heller inte ha. Den insocialiserade skolflickan inom mig säger bestämt nej till ett sådant skamlöst förslag, men jag ska nog tysta ner henne och njuta av detta konstiga och ovanliga tillfälle.

Gestaltning!

En lång och skön period av individuell gestaltning är nu igång. Temat för gestaltningen är KONFLIKT. Den konflikt som varit mest påtaglig för mig hittills i bildinriktningen har varit konflikten mellan att lösa visuella problem på ett sätt man är van och bekväm med vs. att lösa problemen på ett nytt, kanske obekvämt och ovant sätt. Jag vill gärna stiga ur min bekvämighet, men det har visat sig vara ack så svårt!

För att locka mig själv in i nytänkandet så ska jag i min gestaltning lösa varje visuellt problem på 1, ett sätt jag är van vid
2, ett sätt jag är ovan vid

På så sätt gestaltar jag min egen konflikt samtidigt som jag får både fördjupa mig i sådant som jag redan är bekant med samt får pröva på nya metoder som jag aldrig tidigare utforskat.

Jag är dock lite rädd, ska erkännas, att jag aldrig riktigt kommer att kunna släppa taget om det som är mig vant och kärt. Det är en kamp, ska ni veta! Försöka allt vad jag kan, ska jag.