När det gör ont

Jag blev helt fanatiskt inspirerad av en animation på youtube. En intervju med John Lennon som var animerad på ett mycket bildspråkligt sätt. Snyggt, snabbt och symboliskt. Kolla in I met the walrus och njut av det du ser!

Detta tillsammans med att jag själv på sistone varit väldigt illustrations-nödig fick mig att vilja göra illustrationer som växlades i snabba klipp till de intervjuer jag spelat in. Oj oj oj vad jag ville detta. MEN, någonstans kändes det också som det inte skulle passa ihop med den suggestiva känsla som jag påbörjade i mitt klänningsbildspel. Vad gör man när inspirationen vill åt ett håll och själva gestaltningen vill åt ett annat?

Jag fick hjälp av min grupp. De bekräftade att det kunde bli rörigt med de två så olika uttrycken och uppmuntrade mig att fortsätta med det suggestiva. Så idag har jag varit ute i skogen och spelat in lite film. Klänningarna återkommer...

...och förändringen, den upplever jag mer och mer som om den handlar om något smärtsamt. Har tänkt mycket på dikten:

Ja visst gör det ont när knoppar brister.

Varför skulle annars våren tveka?

Varför skulle all vår heta längtan bindas i det frusna bitterbleka?

Höljet var ju knoppen hela vintern.

Vad är det för nytt som, som tär och spränger?

Ja visst gör det ont när knoppar brister,

ont för det som växer

och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.

Skälvande av ängslan tungt de hänger,

klamrar sig fast vid kvisten, sväller, glider -

tyngden drar dem neråt, hur de klänger.

Svårt att vara oviss, rädd och delad,

svårt att känna djupet dra och kalla,

ändå sitta kvar och bara darra -

svårt att vilja stanna

och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,

brister som i jubel trädets knoppar,

då, när ingen rädsla längre håller,

faller i ett glitter kvistens droppar,

glömmer att de skrämdes av det nya,

glömmer att de ängslades för färden -

känner en sekund sin största trygghet,

vilar i den tillit

som skapar världen.

/Karin Boye