I introduktionen till arbetet med Fjällgatan fick vi tipset att leta efter gatans berättelser. Jag har funnit en kort, men med ett ack så träffande och återkommande ämne. Det handlar om ett fall. Från att sitta högt, till att falla, långt långt, ner, ner i skiten. Att inte bli sedd. Att ligga lågt.
Första dagen då klassen tillsammans gick på strövtåg på Fjällgatan, fick jag syn på en vacker detalj. På ett sånt där järnskåp som jag tror att man förvarar vattenslangar i, hade någon med möda och precision satt upp en liten, liten pärlplatta i ena hörnet. Den satt där så fint och gjorde ett tråkigt och grått järnskåp till något särskilt, unikt och vackert!
Just den dagen hade min kamera slut på batteriet, så jag tänkte att jag fotar konstverket nästa gång.
Nästa gång. Ve och fasa! Den sitter inte kvar! Jag går fram och undersöker saken. Där på marken, bland gammal bark och smuts, låg den fallna pärlplattan. Det hemska var att jag inte hade med mig något lim, så jag kunde inte återupprätta pärlplattans värdghet. Den fick ligga kvar.
En sorglig historia.
3 kommentarer:
Ja man blir ledsen inombords när nått blir förstört som vart tänkt att förfina. Finns det en mening med det kanske??
Det du skriver om här är ju lite om hur de som bor där försöker förändra sin närmiljö. Göra den finare med pärlplattor mm. Kanske nått att spinna vidare med...
Fortsätta leta förändringar som andra gjort och försöka förstå varför
hmmmm, låter intressant. Ska tänka mer på det... Tack, Linda!
Skicka en kommentar