Efter träffen med seminariegruppen förra veckan fick jag en del nya idéer Klänninsgsbildspelet var för mig ett sätt att komma igång med gestaltning av temat som blivit förändring. Jag hade egentligen inte tänkt att fortsätta med det. Min förra gestaltning var en aning bångstyrig och tog en del olika vändningar så därför hade jag inte ens tänkt på att jag skulle kunna fortsätta med den ingång jag redan hade. Men den ena processen är inte den andra lik, det märker jag mer och mer (vilket gör gestaltning så spännande!)
Hur som helst uppmuntrade K och gruppmedlemmarna mig att fortsätta på det spår jag redan var inne på. Det gladde mig, för egentligen var jag väldigt intresserad av det jag hade börjat fundera runt. Vad är då detta spår?
Jo, jag tyckte att så mycket på Fjällgatan höll på att förändras. Det revs upp en massa asvalt och jag undrade lite om det gjorde ont på Fjällgatan (typ, det gör ont när knoppar brister...) Började fundera på förändring. Alla barn som jag såg på Fjällgatan fick mig även att tänka på att växa upp. Att växa upp och märka att livet hela tiden förändras är något alla människor upplever. Skarven är värst, sa min mormor. Jag tycker att det ligger något i det. Från ett läge till ett annat. Det är inte alltid lätt, men vi måste alla förhålla oss till förändring på något sätt. Det är oundvikligt.
Därför blev jag nyfiken på att höra människor berätta om förändringarna i deras liv. Denna vecka har jag jobbat med intervjuer, med min mor, syster och moster. Det handlar om att växa upp och om livets ständiga förändringar. Intressanta samtal!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar