Jag hade lagt upp en plan. Nästan allt var uttänkt. Sen gick jag till min seminariegrupps första träff. Nu vet jag ingenting längre. Glöm allt det jag skrivit nedan. Jag fick ny input som tog mig bort från den idén. Först tyckte jag att det var skönt, sen blev jag lite sur och nu är jag frustrerad.
Men jag försöker hålla lugnet även om jag vill skrika högt lite då och då. Jag fick tipset av min handledare att börja med något litet och sedan kanske låta det växa. Eller låta det gå åt olika håll. Det låter skönt. Någon röd tråd behöver man tydligen heller inte ha. Den insocialiserade skolflickan inom mig säger bestämt nej till ett sådant skamlöst förslag, men jag ska nog tysta ner henne och njuta av detta konstiga och ovanliga tillfälle.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Visst e handledningen laddad! Jag vet precis hur du känner, jag går igenom samma sak. Låt skolflickan sova tills efter utställningen! Kom till skulptursalen och va förvirrad med mig, vet ja!
Skicka en kommentar