Okej, jag ska berätta lite om förra veckan...

Jag kände mig som något litet och förvirrat när jag kom till skolan den första dagen efter vårt gruppseminarie. Sjävförtroendet var inte på topp, utställningen störde och det kändes som: jag kan inte! Som tur var satt en klasskompis där när jag kom in i skulptursalen. Hennes tankar gick i samma banor som mina och det var väldigt stöttande att höra hennes ord om saken. Tänk att det faktiskt inte blir dubbelt så tragiskt när man är två som gnäller... Nej, tillsammans är man mindre ensam och en viss distans kan man få om man delar med sig av hur det känns.

Sen var det ju så att mitt nya uppdrag efter seminariet var att inte planera och tänka för mycket. Hur ska man kunna utföra något utan en plan har jag funderat mycket på. En viss tveksamhet till om det verkligen går har gnagt inom mig. Jag gav det dock en chans och tänka sig: det blev faktiskt något av det! Med ett dassigt självförtroende som störde just då skissade jag fram en figur som jag tyckte riktigt mycket om. Den ska gestalta den inre konflikt man kan ha som säger: jag kan, jag kan inte, jag kan, jag kan inte - alltså en slags självförtroende-diskussion.
Figuren jobbade jag sedan vidare med på lite olika sätt. Det kändes bra att tillåta sig lägga tid på experimentell verksamhet. Tack och hej!