Häromdagen var jag ute och tog en liten morgonpromenad. Det var en sån där härlig vårmorgon då allt luktar nytvättat och friskt. Solen sken och fåglarna kvittrade. Världen var på ett strålande humör, och det smittade av sig på mig. Jag gick där lycklig och njöt av hela tillvaron då plötsligt...
Wraaaaaah, wraaaaaaaah, wraaaaaaaah! Ett helt anskrämligt ljud hördes. Jag tittade upp, och där i ett av träden, allra längst upp satt en liten liten fågel. Tilltufsad och grå. Dess "sång" skiljde sig från alla de andra fåglarnas njutbara kompositioner. Att den här fågeln var förbannad över något gick inte att ta miste på.
Jag tänkte att just så hanterar vi väl ofta våra konflikter. Resonera, lyssna och vara lugn och samlad i all ära... Men visst är det skönt att ibland få ge efter för de där omogna, men ack så befriande ur-skriket!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar