Samla ihop, reflektera, lärde jag mig något?

I veckan som gick var det redovisning i aulan. Min film blev klar och jag fick visa upp den.
Jag var nöjd med den och det var kul att få ta del av andras reaktioner när den visades i aulan.
I utvärderingssamtalet med M och K fick jag frågan vad jag hade lärt mig genom denna gestaltningsprocess. Jag satt där helt tom och insåg att något sådant hade jag inte reflekterat över än...

Så nu kommer en efterreflektion, efterkonstruktion, the best of, eller vad man nu vill kalla det.
När jag började fundera på förändring som tema för min gestaltning tänkte jag nog att det skulle "tömmas ur" som ämne ganske fort och att jag därför med stor sannolikhet skulle dra vidare till något annat längre fram. Jag märkte dock att jag kunde fortsätta gräva på samma ställe och att ämnet blev mer och mer intressant ju mer jag grävde. Jag kände att jag fick fördjupa mig denna gång vilket också ledde till en mer ihopsamlad gestaltning än förra gången. Att få fördjupa sig är skönt! det är inte ofta tillfälle ges. Ibland är det t.o.m. lyx att få tänka klart en tanke, så när man väl får chansen att riktigt götta in sig i ett ämne så tycker jag att man skall ta den chansen och njuta av det.
Jag kan också så här i efterhand se att en mer fokuserad och sammanhållen gestaltning blir starkare än den som är ute och flaxar på lite olika håll. Jag tror att jag har en flax-tendens i mig och jag tror att en av de stora anledningarna till att min gestaltning denna gång blev mer ihopsamlad var att min grupp tyckte att jag skulle fortsätta på det spår jag redan var inne på. Utan att få prata om sin gestaltning med andra hade gestaltningsprojekt varit väldigt svåra och tråkiga. Man lär sig tillsammans, och tänk att jag faktiskt kommer ihåg en term för detta: distribuerat lärande (det får man lära sig om i LAU 200!) Gruppen synliggör min process för mig.
Vissa saker som jag har lärt mig innan har jag lärt mig ännu mer under denna gestaltningsperiod. T.ex. så har det blivit ännu tydligare för mig att konst och gestaltning handlar om innehåll! Innehållet kommer först! Tekniken och metoderna ska matcha innehållet och lyfta innehållet så att det blir så tydligt som det kan bli. Och vad som helst kan användas för att lyfta detta innehåll. Oljefärger, aquarelle eller lera kanske inte alltid tjänar innehållet på bästa sätt. Men ibland gör de det och då ska man förstås ta dem till hjälp. Detta har blivit ännu tydligare för mig under denna gestaltning. Det har satt sig lite djupare.
Med denna lärdom har jag fått en annan vinst: högre självförtroende. När jag började på skolan tänkte jag hela tiden: undrar när de andra kommer komma på att jag inte är så duktig. Med duktig tänkte jag då att jag inte är särskilt skolad i de klassiska teknikerna. Jag hade ju inte gått någon konstskola som de flesta andra i klassen hade. Eftersom jag inte kunde de klassiska teknikerna har jag varit väldigt fokuserad på att jag måste lära mig dem. Visst tyckte jag att det lät fint att man skulle kunna gestalta med vilka tekniker som helst, men i.o.m att mitt dåliga självförtroende låg just i de klassiska tekninkerna blev jag så hemskt fokuserad på dem. Hur som helst så tycker jag att jag nu förstår på ett nytt sätt att nästan vad som helst kan bli gestaltningsmateriel. Och detta, mina vänner, är för mig en stor befrielse! Jag tror att jag förstått detta mer genom den mångfald av arbetssätt som jag fått ta del av genom klassens samlade gestaltningsprojekt. Tack alla, för era fina gestaltningar!
För övrigt har jag ju också lärt mig att jobba i Moviemaker och Premier! Det har varit roligt och jag har kanske någonstans insett att det inte är så farligt med tekniska prylar som jag trott. Fast lite rädd är jag fortfarande. Teknik-fobi blir man inte av med i första huskuren, men jag jobbar på det!

Tack o hej!

Film om förändring

Inlindat

Efter att ha spelat in det sista på det som verkar bli en film fick jag äntligen göra en knopp av klänningarna. Ända sedan jag läste Karin Boyes dikt om hur ont det gör när knoppar brister har jag velat göra denna knopp. Smärtan, förändringarna, växtvärken men också livet ryms i denna knopp vars blad är min kronologiska klänningssvans.

Rymningsförsök

Har sytt ihop alla klänningarna i varandra nu. Kronologiskt. Kändes fint att få göra detta. Nu är de verkligen en tidslinje. De är ett, men ändå många, precis som livet både är del och helhet. Olika skeden och perioder, men ett liv.

För mig blir förstås budskapet tydligt eftersom det är mina egna klänningar. Jag har minnen till nästan varje klänning. Men jag hoppas verkligen att klänningarna skall kommunicera uppväxt, förändring, skeden och liv till andra också, som inte har vuxit i och ur dessa klänningar.

Hängde ut dem alla ur föräldrarhemmets vindsfönster. Svansen nådde nästan ända ner till marken. Det ser lite ut som ett rymningsförsök, och det kanske det också är. Ett rymningsförsök från Flickan, med allt vad hon har inneburit i mitt liv, men jag tror nog att det är en annan historia.

När det gör ont

Jag blev helt fanatiskt inspirerad av en animation på youtube. En intervju med John Lennon som var animerad på ett mycket bildspråkligt sätt. Snyggt, snabbt och symboliskt. Kolla in I met the walrus och njut av det du ser!

Detta tillsammans med att jag själv på sistone varit väldigt illustrations-nödig fick mig att vilja göra illustrationer som växlades i snabba klipp till de intervjuer jag spelat in. Oj oj oj vad jag ville detta. MEN, någonstans kändes det också som det inte skulle passa ihop med den suggestiva känsla som jag påbörjade i mitt klänningsbildspel. Vad gör man när inspirationen vill åt ett håll och själva gestaltningen vill åt ett annat?

Jag fick hjälp av min grupp. De bekräftade att det kunde bli rörigt med de två så olika uttrycken och uppmuntrade mig att fortsätta med det suggestiva. Så idag har jag varit ute i skogen och spelat in lite film. Klänningarna återkommer...

...och förändringen, den upplever jag mer och mer som om den handlar om något smärtsamt. Har tänkt mycket på dikten:

Ja visst gör det ont när knoppar brister.

Varför skulle annars våren tveka?

Varför skulle all vår heta längtan bindas i det frusna bitterbleka?

Höljet var ju knoppen hela vintern.

Vad är det för nytt som, som tär och spränger?

Ja visst gör det ont när knoppar brister,

ont för det som växer

och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.

Skälvande av ängslan tungt de hänger,

klamrar sig fast vid kvisten, sväller, glider -

tyngden drar dem neråt, hur de klänger.

Svårt att vara oviss, rädd och delad,

svårt att känna djupet dra och kalla,

ändå sitta kvar och bara darra -

svårt att vilja stanna

och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,

brister som i jubel trädets knoppar,

då, när ingen rädsla längre håller,

faller i ett glitter kvistens droppar,

glömmer att de skrämdes av det nya,

glömmer att de ängslades för färden -

känner en sekund sin största trygghet,

vilar i den tillit

som skapar världen.

/Karin Boye

Om gestaltning

Jag ville göra något annat, som inte hade med gestaltningen att göra. Så jag satte mig med penslar och färger. Kaffekoppar blev det.

Började tänka. Kaffet, det är heligt för många. Som en röd tråd genom livet. Över kaffekoppen tar människor sig igenom både det ena och det andra. Man skrattar, löser problem, drömmer, ser tillbaka, reflekterar o.s.v.

Började tänka på att kaffet för min egen del är något som alltid finns där även om livet förändras. Kaffepauserna kommer alltid att vara ett stående inslag. Åren går, men kaffet består.

Så inser jag plötsligt att jag i min önskan att komma bort från skolgestaltningen en stund ändå kopplat det till mitt arbete om förändring. De gestaltningsarbeten jag genomfört hittills har varit just så här. Man jobbar hela tiden. Intryck, tankar, bearbetning - allt blir en del av arbetet med gestaltningen. Man kan inte koppla bort. Även om man försöker.

Samtalet om förändring

Efter träffen med seminariegruppen förra veckan fick jag en del nya idéer Klänninsgsbildspelet var för mig ett sätt att komma igång med gestaltning av temat som blivit förändring. Jag hade egentligen inte tänkt att fortsätta med det. Min förra gestaltning var en aning bångstyrig och tog en del olika vändningar så därför hade jag inte ens tänkt på att jag skulle kunna fortsätta med den ingång jag redan hade. Men den ena processen är inte den andra lik, det märker jag mer och mer (vilket gör gestaltning så spännande!)

Hur som helst uppmuntrade K och gruppmedlemmarna mig att fortsätta på det spår jag redan var inne på. Det gladde mig, för egentligen var jag väldigt intresserad av det jag hade börjat fundera runt. Vad är då detta spår?

Jo, jag tyckte att så mycket på Fjällgatan höll på att förändras. Det revs upp en massa asvalt och jag undrade lite om det gjorde ont på Fjällgatan (typ, det gör ont när knoppar brister...) Började fundera på förändring. Alla barn som jag såg på Fjällgatan fick mig även att tänka på att växa upp. Att växa upp och märka att livet hela tiden förändras är något alla människor upplever. Skarven är värst, sa min mormor. Jag tycker att det ligger något i det. Från ett läge till ett annat. Det är inte alltid lätt, men vi måste alla förhålla oss till förändring på något sätt. Det är oundvikligt.

Därför blev jag nyfiken på att höra människor berätta om förändringarna i deras liv. Denna vecka har jag jobbat med intervjuer, med min mor, syster och moster. Det handlar om att växa upp och om livets ständiga förändringar. Intressanta samtal!