Sista veckan!

I något av föregående inlägg talade jag om en "skrik-cirkel". Jag hade tankar på att klistra upp alla mina skrikande gubbar i något slags hjul eller en cirkel för att visa på den onda cirkel som skrikandet kan vara.


Cirkel-idén kom till då jag försökte pressa ut något roligare ur denna framställning än just gubbar på platt papper ritat med blyerts. Därför var det väldig befriande då min handledare föreslog: skippa cirkeln, låt dem bara hänga på väggen! Det räcker.
Just så ska de framställas, tänker jag nu i efterhand. Bara ilskan. Ren och skär. För ilskan som ligger bakom gubbarna bottnar sig i bland annat detta att jag inte tror på mina idéer och tror att jag är för vanlig och tråkig - en syn på mitt skapande som gör att det ofta låser sig. Kreativiteten lämnar mig och jag pressar istället fram något som inte blir särskilt ärligt.


Sedan är det som så att jag har gått och blivit med badkar! Min pojkväns föräldrar gör nytt badrum. Badkaret åker ut och in träder duschkabinen. Så jag har passat på att lägga vantarna på detta badkar. Tanken är att jag ska göra en målning i botten på badkaret på en människa som ligger och plågas över att inte få någon luft. Dessutom vill jag ha vatten i badkaret (om jag får tag på en säker bassäng att ställa under.) (Någon som äger en sån där barn-variant med stänger och blått plast?)


Att inte få luft är en känsla man kan få när man är stressad och frustrerad. Badkaret blir alltså en förlängning av skriken.

Här va´re frallor!

Jo, en helt annan sak... Jag skulle baka frallor idag. När de var inne i ugnen satte jag mig och skissade på en av mina skrikande gubbar. Frallornas färg vittnar om en koncentration i skissandet som inte låter sig dödas av vare sig rök, brända odörer eller äggklockor som ringer...

Inre diskussioner

Dessa bilder gjorde jag i början av projektet. De kom till i perioden då jag funderade mycket på den inre konflikten som en människa kan ha då hon diskuterar sitt eget värde med sig själv. Det handlar om självförtroende och dubbelhet.

Bilderna blev en slags inkörsport till soptunnemålningen.

Skrikande människor

Här ovan är några exempel på mina bilder av skrikande människor.

Jag = skriet

Grrrrrrr.... Press och stress fortsätter. Jag känner frustration och vill, ja jag vill verkligen skrika! Ni skulle bara veta vilket skrik som pyr under den till synes så samlade Viktoria...

Mina känslor i detta projekt har gått i helt fel riktning. I början när jag gjorde flickan på soptunnan kände jag mig fantastiskt inspirerad, budskapet var positivt och framtiden ljus och lång. Men nu... vad är detta? Jag är typ arg. På pressen, på mig själv, på alla de krav jag själv ställer eller tror att andra har på mig.

Detta med bild är sannerligen inte så enkelt. Man vränger ju sig själv ut och in. Man ger sig själv genom sin konst -orkar man det? Orkar man vara ärlig? Orkar man mena något och tro på sin idé?

Ska försöka komma ihåg dessa tankar i min framtida yrkesroll.

Nu ska jag för tusan gå och lägga mig!

Okej, här kommer lite tankar om det ena och det andra...

Jag känner två saker: PRESS och STRESS!

P.g.a av mycket att stå i i livet just nu så har konflikttankarna tagit sig ett nytt tema i just dessa två ord. Jag har gått tillbaka till något jag skissade lite på i början av arbetet: skriket (se bilden på skrikande fågeln nedan). Jag har skissat på ansikten som skriker. Skriket är intressant. Uttrycket i skriket fascinerar mig fasligt mycket och tyvärr ligger skriket mig nära till hands.
Vid frustration väljer jag ack så ofta att skrika istället för att resonera. Visst får man utlopp för något.. MEN det löser oftast inga problem. Därför ser jag på ett sätt skriket som något som får en konflikt att rulla vidare i en slags ond cirkel.

Jag tror att jag håller på att göra en skrik-cirkel. Hur den kommer att se ut vet jag dock ej.
Den börjar att ta form så smått...

Vad händer nu?

Här är en bättre bild på soptunnan som jag målade förra veckan. Jag har redan gått förbi min lilla flicka några gånger, och varje gång har hon påmint mig: träd in på livets scen, tro på dig själv! Hoppas att andra också hör hennes röst...

Efter förra veckan då jag verkligen kände flyt, är jag nu lite blank inför fortsättningen. Jag vet ej riktigt vad som ska hända nu. Idag har jag ägnat dagen till att skriva en sång som handlar om flickan på soptunnan. Jag får se om jag vågar publicera texten här. Kanske.

Den förbannade fågeln

Häromdagen var jag ute och tog en liten morgonpromenad. Det var en sån där härlig vårmorgon då allt luktar nytvättat och friskt. Solen sken och fåglarna kvittrade. Världen var på ett strålande humör, och det smittade av sig på mig. Jag gick där lycklig och njöt av hela tillvaron då plötsligt...
Wraaaaaah, wraaaaaaaah, wraaaaaaaah! Ett helt anskrämligt ljud hördes. Jag tittade upp, och där i ett av träden, allra längst upp satt en liten liten fågel. Tilltufsad och grå. Dess "sång" skiljde sig från alla de andra fåglarnas njutbara kompositioner. Att den här fågeln var förbannad över något gick inte att ta miste på.
Jag tänkte att just så hanterar vi väl ofta våra konflikter. Resonera, lyssna och vara lugn och samlad i all ära... Men visst är det skönt att ibland få ge efter för de där omogna, men ack så befriande ur-skriket!

Soptunnan

Wihiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii!!!!!!

Har precis kommit hem efter ett nattligt äventyr som inkluderade en soptunna, tre sprayfärgsburkar, några shabloner och två stabila vänner som moraliskt stöd.

Jag har alltså gjort ett litet konsverk i det offentliga rummet och jag har även visat för mig själv att jag faktiskt kan. Detta känns härligt då tankarna kring min lilla spraymålning handlat om att våga att tro på sig själv. Meningen med konstverket gick alltså rakt in i mig själv när jag gjorde det.

Det känns faktiskt som att hela aktionen blev en väldigt viktig del av konstverket. Handlingarna och skeendet andades allvar, spänning och självfötroende.

Soptunnan som fick sig en uppiffning står vid en promenadslinga här i närheten och där var fasansfullt mörkt och folktomt när vi kom dit vid halv elva-tiden. Vi tre tjejer som följdes åt var till en början rädda som små kaniner, men under arbetets gång försvann rädslan, vi glömde bort mörkret och kände oss alla lite grymmare och coolare än vanligt. Aktionen var en riktig självförtroende-kupp!

Det hela avslutades med ostfrallor och varm choklad - Vi kände alla att detta var livskvalitet!

Okej, jag ska berätta lite om förra veckan...

Jag kände mig som något litet och förvirrat när jag kom till skolan den första dagen efter vårt gruppseminarie. Sjävförtroendet var inte på topp, utställningen störde och det kändes som: jag kan inte! Som tur var satt en klasskompis där när jag kom in i skulptursalen. Hennes tankar gick i samma banor som mina och det var väldigt stöttande att höra hennes ord om saken. Tänk att det faktiskt inte blir dubbelt så tragiskt när man är två som gnäller... Nej, tillsammans är man mindre ensam och en viss distans kan man få om man delar med sig av hur det känns.

Sen var det ju så att mitt nya uppdrag efter seminariet var att inte planera och tänka för mycket. Hur ska man kunna utföra något utan en plan har jag funderat mycket på. En viss tveksamhet till om det verkligen går har gnagt inom mig. Jag gav det dock en chans och tänka sig: det blev faktiskt något av det! Med ett dassigt självförtroende som störde just då skissade jag fram en figur som jag tyckte riktigt mycket om. Den ska gestalta den inre konflikt man kan ha som säger: jag kan, jag kan inte, jag kan, jag kan inte - alltså en slags självförtroende-diskussion.
Figuren jobbade jag sedan vidare med på lite olika sätt. Det kändes bra att tillåta sig lägga tid på experimentell verksamhet. Tack och hej!

Mellan ett och noll

Jag hade lagt upp en plan. Nästan allt var uttänkt. Sen gick jag till min seminariegrupps första träff. Nu vet jag ingenting längre. Glöm allt det jag skrivit nedan. Jag fick ny input som tog mig bort från den idén. Först tyckte jag att det var skönt, sen blev jag lite sur och nu är jag frustrerad.
Men jag försöker hålla lugnet även om jag vill skrika högt lite då och då. Jag fick tipset av min handledare att börja med något litet och sedan kanske låta det växa. Eller låta det gå åt olika håll. Det låter skönt. Någon röd tråd behöver man tydligen heller inte ha. Den insocialiserade skolflickan inom mig säger bestämt nej till ett sådant skamlöst förslag, men jag ska nog tysta ner henne och njuta av detta konstiga och ovanliga tillfälle.