Samlar mina tankar i ensamhet, innan jag går ut...

Urgh! Jag märker att jag har svårt att tänka samlat i detta ämne. Tankarna går åt alla håll. Hoppas att de går att förstå...

En gång la jag hela mitt bildintresse på hyllan. Trots att jag tyckte så mycket om det. Men jag tog upp det igen efter några år och märkte att det var en del av mig själv som kom tillbaks. Jag kände att jag mådde bra av det och att jag var mig själv lite mer om jag fick hålla på med det. Jag tror att alla människor har något som de tycker extra mycket om att hålla på med. När de ägnar sig åt detta går tiden snabbt, man glömmer allt annat och man mår bra.

Att arbeta är en nödvändighet för människan och jag tycker själv om att arbeta. Min gestaltning är inte en anti-arbete-gestaltning, MEN! - Det jag tycker är så hemskt är när alla måsten i livet tar bort det där från människan som får henne att glömma tiden, vara totalt tillfreds och känna att livet är skönt. Det kan vara så mycket och så olika för olika personer, men visst har alla något sådant - det som man hela tiden längtar efter.

När jag tänker på mitt ämne om människors strävan i vardagen och svårigheten i att komma bortom alla måsten för att göra det man helst av allt vill, blir jag lätt upprörd. Arg. Men på vem? Till vem riktar jag min kritik? Kanske är kritiken riktad mot politiker som har byggt upp ett samhälle där ett heltidsjobb är nödvändigt för att klara sig. Eller är det den utsatta lilla människan som själv ska ta kritiken för att hon endast godtar en viss levnadsstandard som kräver pengar från en heltidstjänst?

Men jag vet inte om jag vill tänka så. Kanske vill jag bara gestalta det som jag själv finner svårt och sorgligt? Kanske är det ett sätt för mig själv att bearbeta en viss rädsla inför framtiden eller uppmuntra mig själv och andra att verkligen ta tag i de där drömmarna som vi bär på.

Jag har gjort några nya gubbar nu. Se ovan.

Drömmar VS vardag

Två ord: Gitarr och syster.

Gitarr:
Jag älskar musik. Jag har sjungit så länge jag levt och vuxit upp med musiken som en naturlig del i livet. Spelat fiol, spelat piano, men har aldrig blivit riktigt bra. Jag njuter av musik, men när jag går på konserter känns det ofta bitterljuvt. Varför lärde jag mig aldrig att bli så där duktig på ett instrument? Jag har missat något, tänker jag ofta. Men så inser jag att det inte alls måste vara för sent. Dagarna på den kommunala musikskolan är kanske över, men jag har ju så många vänner som är duktiga och kan lära mig. Gitarr är ett instrument som jag i minst två år nu, gått och suktat efter. Jag vill verkligen lära mig att spela gitarr. Och jag har bestämt mig. Många gånger. Men sen kom stora stygga vardagen. Mycket skall göras. Sånt som är mer nödvändigt än att lära sig spela gitarr. Vardagen, med allt vad den innebär av hinnas med och måste göra, tar ifrån den lilla människan sina drömmar. Det är så fruktansvärt sorgligt. Tänk bara på hur många inte-gitarrister som finns där ute!

Syster:
Min syster har läst klart sin utbildning till personalvetare och gör nu praktik på ett företag. Hon jobbar åtta till fem, måndag till fredag. Aldrig förr har åtta till fem kommit mig så nära och jag blir rädd!
Om jag som pluggar tycker att det är svårt att få ihop tid till gitarr-drömmar, så ligger jag ändå i lä om jag jämför med "åtta-till-fem-människor". Jag ser det så tydligt på systern. Hon jobbar och kommer hem. När hon kommer hem måste hon fixa med nödvändigheter och det finns inte tid över för onödigheter som dans, måleri, sport, läsning, musik o.s.v. Detta upprör mig! Vad händer med alla människor som går runt och jobbar heltid och aldrig får chans att uppfylla sina drömmar?

På Fjällgatan finns en trappa. (Där som farbrorn med pipa brukar sitta...) I denna trappa vill jag placera ut liggande mjölkpaket (gröna). Dessa mjölkpaket skall små gubbar försköka ta sig över. Små människor med drömmar som bränner i hjärtat. Små människor som verkligem försöker ta sig över vardagens stora berg för att få uppfylla sina drömmar. Jag har börjat samla mjölkpaket och gjort några gubbar av ståltråd. Processen är igång och det känns bra!

Jag vaknar ur gestaltningsdvala!

För länge längesedan fanns det en bildlärarstudent som bloggade ett inlägg om flaskor och väder och vind. Mycket vatten har runnit under många broar sen dess och därför är det nog på tiden att förklara lite...

Det där med flaskor och vind tänkte jag en del på. Jag fick en idé om at snickra en stor gubbe som vandrar livets väg (Fjällgatan) framåt. I denne gubbe skulle vädret göra förändringar. Jag skulle klä honom i flaskor som gjorde vinden hörbar, jag skulle låta det växa blommor ur hans huvud som växte sig större när solen sken och i hans mage skulle ett vattenhjul snurra när det regnade. Det låter som en fin idé nu när jag skriver ner den, men ju mer jag tänkte på den ju mindre ville jag hålla på med denna gubbe. Jag tror att en av anledningarna var att tid varit en bristvarai under denna gestaltningsperiod. När tiden är knapp känns stora projekt som tunga sementklumpar på fötterna. Här började en stor och enträgen negativ inställning till projektet breda ut sig i mitt inre... Därför har jag inte bloggat. Inte vill man sprida negativitet när folk försöker skapa!?! Nej en skapande process är som en liten planta som ska vårdas med ömhet och kärlek. Det förstår jag nu. Den behöver mycket näring - tid och tanke!

Ja ja, nog om det.. Nu var det så att härom natten vaknade jag och tänkte på min gestaltning. Jag fick en idé som kändes mycket mer inspirerande än den jag tidigare haft. Mitt ämne är fortfarande förändring, men ur ett helt annat perspektiv. Förra gestaltningen handlade mer om förändringen som kommer över en vare sig man vill eller inte. Det handlade om tid som gick och om att växa upp. Då mina tankar på sistone handlat mycket om varför man aldrig hinner uppfylla sina drömmar är nu temat förändring som man strävar efter men som är svår att uppnå. Att eftersträva en förändring. Att verkligen försöka, misslyckas, försöka igen, bli trött, försöka igen men bli hindrad av den vardag som skall skötas. Ska berätta mer snart! (Känner mig äntligen peppad!)

Ett litet gestaltningsfrö

Tralala la la...

la la la la.... Tralla trill trall trallala...

Här går jag och trallar utan att något händer!

Först såg jag bara en kartong (50x70 cm), sen såg jag Berlin, sen såg jag ingenting alls, sen mindre än ingenting alls, sen såg jag något litet och blygsamt och detta pyttelilla hoppas jag kan vara ett hopp i min annars så mörka och tomma gestaltningstunnel.

Förändring var ämnet och den första tanken var vatten. Vattnet som rinner liknar förändringens konstanta rörelse. I somras var jag i Chicago och blev väldigt fascinerad av ett konstverk av Jaume Plensa. I en park som kallas för milleniumparken hade konstnären låtit ställa upp två stora pelare där man projecerade ansikten av invånare i Chicago. Dessa två pelare stod mitt emot varandra med en plan emellan där ett tunt lager vatten flöt. På denna plan sprang barn, mammor, pappor, gamlingar och tonåringar runt och lekte och plötsligt, utan förvarning, började ansiktets mun pluta och sprutade ut en lång stråle med vatten. Vilken spänning! Vågade man gå nära? Hela konstverket var så vackert! Två ansikten mot varandra - det handlar för mig om att se sin nästa - och det var just vad som hände på denna plan av vatten. Den inbjöd till lek, gemenskap och hysteriska skratt.

Egentligen vet jag inte riktigt varför jag tar upp detta här, men jag tror att jag i min gestaltning skulle vilja sträva efter något liknande. Konst som inbjuder till upplevelse och interaktion.

Och så kom jag och tänka på det där med väder. Väder är ju, precis som förändringarna i livet, något som vi människor måste lära oss att anpassa oss efter. Vi kommer inte undan. Vädret är likt livet på det sättet att det är dynamiskt. Mitt lilla gestaltningsfrö som jag nämde i början är flaskor. Flaskor som sjunger i vinden. Ljudet varierar beroende på hur mycket det blåser. Vinden används ju ofta som ett sätt att tala om livets förändringar. Man kan känna medvind och motvind. (Jag tänker på Petters "Det är min tur nu, vinden har vänt...)

Jag hoppas på lite medvind i den här gestaltningen nu... Hoppas, hoppas!