En tillbakablick

Efter en resa till Marocco, ett missat hemflyg, en extra sväng till Paris och en svensk jul tänkte jag nu sätta mig ner och sammanfatta det gestaltningsprojekt som jag avslutade innan jul.

Starten på projektet blev en seg historia. Jag höll krampaktigt kvar vid den förra gestaltningens idéer runt den svåra och oundvikliga förändringen. Det fanns egentligen inte mycket tid avsatt för gestaltningen. Den skulle flyta på sida vid sida med andra skolarbeten. P.g.a. min dåliga simultanförmåga blev det istället att arbetet sköts framåt. Som ni säkert alla vet, är detta ofta en företeelse som bidrar till ännu mer stress. Så blev också fallet för mig. Stress är inte direkt näringsrikt för en skapande process. Själv får jag tunnelseende och ser bara att en färdig produkt måste bli gjord. Detta utesluter all lekfullhet i processen och dåliga idéer uppstår. Jag hade en idé i början av processen som var just en sådan idé som enbart föddes ur tanken på ett slutresultat. En sådan idé stannar ofta bara vid en eller några få tankar, medan det jag skulle kalla en god idé föder nya tankar och öppnar fler ingångar. Att en skapande process behöver tid är något som blev tydligt för mig i denna gestaltning. Samtidigt kände jag att tidsbristen blev en god erfarenhet eftersom de elever jag kommer ha i framtiden oftast kommer att ha ännu mindre tid avsatt för sina arbeten än vad jag hade vid detta tillfälle. Förståelse för elevers situation känns som en väldigt viktig sida hos en lärare.

Trots tidsbrist vände ändå min process. Jag fick idén att gestalta mina tankar runt just detta med tidsbrist. Denna idé innehöll så mycket av det som jag just under denna tid gick och grubblade  över. Idén låg nära min tanke och mitt hjärta. Därför var också idén en sådan som väckte många nya tankar. Den förde mig vidare till tankar om människors drömmar och varför de så sällan uppfyller dem. Genom detta lärde jag mig hur viktig idén är. En liten idé kan förändra väldigt mycket. Att idén ligger nära de egna grubblerierna tror jag är en god förutsättning för en process som hela tiden rullar framåt.

Själva genomförandet av min idé var jag på det stora hela nöjd med. Men så här i efterhand känns det som jag skulle kunnat ta i mycket mer. Egentligen skulle jag velat ha mer av allt: mjölkpaketen, gubbarna och mjölken. Jag hade velat ge ett mer dramatiskt intryck! Jag hade snarare velat att folk skulle ha gråtit än småskrattat under det bildspel jag visade... (Men inget mörker över de som skrattade lite... Det var väl något i hela situationen som kanske var lite komikskt, inte vet´ja!?!...) På tal om komiskt så såg jag min film från förra projektet nu i jul igen och jag såg mer än någonsin det komiska inslaget i att jag går genom skogen och samlar på mig en massa kläder. Nu börjar jag lite smått fundera över varför saker och ting blir komiskt när jag inte alls har tänkt mig det. Just sorgligheter är något som tilltalar mig och något som jag märkt att jag gärna gestaltar runt. Men om det nu är så att mina sorgligheter istället blir komiska så måste jag kanske använda nya grepp och finna andra vägar i min gestaltning. Gestaltningsarbeten både medvetandegör och ställer nya frågor. Nu när vi har gjort en del gestaltningar kan jag börja se mönster i hur jag fungerar både konstnärligt och mänskligt. Man lär sig mycket på båda dessa plan genom gestaltade arbeten. 

Efter jullovet skall jag ta ett uppehåll från min lärarutbildning och jobba ett halvår på en högstadieskola som lärare i bild och form. Efter tre terminer på lärarutbildningens bildinriktning känns det som om jag bara börjat nosa på ämnet. Trots detta känner jag mig ändå väldigt peppad för att börja jobba. Jag tror det beror på att mitt intresse för bild har blivit så mycket större nu. Även om jag inte kan allt så har jag ändå ett intresse som jag tror kommer driva mig till nya kunskaper och lärdomar.

Tack alla lärare och klasskompisar för tre röriga men väldigt givande terminer! Mycket roligt blev det!

Frihetsberövad

När jag går till tandläkaren skäller hon alltid på mig för att jag inte har använt tandtråd.
På mitt gym finns en gyminstruktör som håller koll på mig.. "Nu var det länge sen du var här..." Ja, jag vet, jag borde träna mera...
En gång var jag på en sån där hudvårdskväll när det kommer någon och försöker pracka på en massor av produkter. Plötsligt skulle man börja tvätta ansiktet med speciella tvålar...
Lägger man ihop alla duktigheter som man bör göra i livet så finns det ingen tid kvar för drömmarna. Man blir bunden till måsten.

Mina gubbar och mjölkpaket har jag nu satt upp och fotograferat på trappan på Fjällgatan. Med tanke på detta med att inte vara fri så ville jag att mina gubbar skulle se ut lite som dockor - marionettdockor. Men när de alla var klara kunde jag inte associera till något annat än myror. Jag insåg att detta funkade rätt bra också. Myran - den har ingen frihet, den kan inte uppfylla några drömmar, den måste bara arbeta, arbeta, arbeta... Stackars alla myror!

Suktan...

Somewhere over the rainbow ska jag lära mig spela gitarr. Men varför ligger alltid drömmarna somewhere over the rainbow? Varför är det så svårt att förverkliga dem?

Jag tror att allt är de skettna mjölkpaketens fel...

Marge och hennes rena golv...

Idag såg jag ett Simpsonsavsnitt som handlade lite om det jag försöker gestalta.
Marge tittade på ett tv-program som liknade Oprah Winfrey show, men i Simpsons värld hette programledaren "Opal". Just detta avsnitt av Opal handlade om kvinnor som uppfyllde sina drömmar (kanske inte helt ovanligt tema i Oprah heller...) Marge står och moppar golvet medan hon ser programmet. Vilka fantastiska kvinnor, tänker hon. Det enda jag har åstadkommit i livet är ett rent golv, säger hon sedan - varpå katten, hunden och alla barn springer genom tv-rummet med leriga fötter... Hur som helst triggar detta igång nya tankar i Marge. Hon börjar att göra skulpturer av personer i glasspinnar. Aldrig har jag sett Marge så lycklig...
Jag tycker att detta var talande. Visst vill alla åstadkomma något mer i livet än ett rent golv!?! Men det är så lätt att hamna i ekorrhjulet.

Samlar mina tankar i ensamhet, innan jag går ut...

Urgh! Jag märker att jag har svårt att tänka samlat i detta ämne. Tankarna går åt alla håll. Hoppas att de går att förstå...

En gång la jag hela mitt bildintresse på hyllan. Trots att jag tyckte så mycket om det. Men jag tog upp det igen efter några år och märkte att det var en del av mig själv som kom tillbaks. Jag kände att jag mådde bra av det och att jag var mig själv lite mer om jag fick hålla på med det. Jag tror att alla människor har något som de tycker extra mycket om att hålla på med. När de ägnar sig åt detta går tiden snabbt, man glömmer allt annat och man mår bra.

Att arbeta är en nödvändighet för människan och jag tycker själv om att arbeta. Min gestaltning är inte en anti-arbete-gestaltning, MEN! - Det jag tycker är så hemskt är när alla måsten i livet tar bort det där från människan som får henne att glömma tiden, vara totalt tillfreds och känna att livet är skönt. Det kan vara så mycket och så olika för olika personer, men visst har alla något sådant - det som man hela tiden längtar efter.

När jag tänker på mitt ämne om människors strävan i vardagen och svårigheten i att komma bortom alla måsten för att göra det man helst av allt vill, blir jag lätt upprörd. Arg. Men på vem? Till vem riktar jag min kritik? Kanske är kritiken riktad mot politiker som har byggt upp ett samhälle där ett heltidsjobb är nödvändigt för att klara sig. Eller är det den utsatta lilla människan som själv ska ta kritiken för att hon endast godtar en viss levnadsstandard som kräver pengar från en heltidstjänst?

Men jag vet inte om jag vill tänka så. Kanske vill jag bara gestalta det som jag själv finner svårt och sorgligt? Kanske är det ett sätt för mig själv att bearbeta en viss rädsla inför framtiden eller uppmuntra mig själv och andra att verkligen ta tag i de där drömmarna som vi bär på.

Jag har gjort några nya gubbar nu. Se ovan.

Drömmar VS vardag

Två ord: Gitarr och syster.

Gitarr:
Jag älskar musik. Jag har sjungit så länge jag levt och vuxit upp med musiken som en naturlig del i livet. Spelat fiol, spelat piano, men har aldrig blivit riktigt bra. Jag njuter av musik, men när jag går på konserter känns det ofta bitterljuvt. Varför lärde jag mig aldrig att bli så där duktig på ett instrument? Jag har missat något, tänker jag ofta. Men så inser jag att det inte alls måste vara för sent. Dagarna på den kommunala musikskolan är kanske över, men jag har ju så många vänner som är duktiga och kan lära mig. Gitarr är ett instrument som jag i minst två år nu, gått och suktat efter. Jag vill verkligen lära mig att spela gitarr. Och jag har bestämt mig. Många gånger. Men sen kom stora stygga vardagen. Mycket skall göras. Sånt som är mer nödvändigt än att lära sig spela gitarr. Vardagen, med allt vad den innebär av hinnas med och måste göra, tar ifrån den lilla människan sina drömmar. Det är så fruktansvärt sorgligt. Tänk bara på hur många inte-gitarrister som finns där ute!

Syster:
Min syster har läst klart sin utbildning till personalvetare och gör nu praktik på ett företag. Hon jobbar åtta till fem, måndag till fredag. Aldrig förr har åtta till fem kommit mig så nära och jag blir rädd!
Om jag som pluggar tycker att det är svårt att få ihop tid till gitarr-drömmar, så ligger jag ändå i lä om jag jämför med "åtta-till-fem-människor". Jag ser det så tydligt på systern. Hon jobbar och kommer hem. När hon kommer hem måste hon fixa med nödvändigheter och det finns inte tid över för onödigheter som dans, måleri, sport, läsning, musik o.s.v. Detta upprör mig! Vad händer med alla människor som går runt och jobbar heltid och aldrig får chans att uppfylla sina drömmar?

På Fjällgatan finns en trappa. (Där som farbrorn med pipa brukar sitta...) I denna trappa vill jag placera ut liggande mjölkpaket (gröna). Dessa mjölkpaket skall små gubbar försköka ta sig över. Små människor med drömmar som bränner i hjärtat. Små människor som verkligem försöker ta sig över vardagens stora berg för att få uppfylla sina drömmar. Jag har börjat samla mjölkpaket och gjort några gubbar av ståltråd. Processen är igång och det känns bra!

Jag vaknar ur gestaltningsdvala!

För länge längesedan fanns det en bildlärarstudent som bloggade ett inlägg om flaskor och väder och vind. Mycket vatten har runnit under många broar sen dess och därför är det nog på tiden att förklara lite...

Det där med flaskor och vind tänkte jag en del på. Jag fick en idé om at snickra en stor gubbe som vandrar livets väg (Fjällgatan) framåt. I denne gubbe skulle vädret göra förändringar. Jag skulle klä honom i flaskor som gjorde vinden hörbar, jag skulle låta det växa blommor ur hans huvud som växte sig större när solen sken och i hans mage skulle ett vattenhjul snurra när det regnade. Det låter som en fin idé nu när jag skriver ner den, men ju mer jag tänkte på den ju mindre ville jag hålla på med denna gubbe. Jag tror att en av anledningarna var att tid varit en bristvarai under denna gestaltningsperiod. När tiden är knapp känns stora projekt som tunga sementklumpar på fötterna. Här började en stor och enträgen negativ inställning till projektet breda ut sig i mitt inre... Därför har jag inte bloggat. Inte vill man sprida negativitet när folk försöker skapa!?! Nej en skapande process är som en liten planta som ska vårdas med ömhet och kärlek. Det förstår jag nu. Den behöver mycket näring - tid och tanke!

Ja ja, nog om det.. Nu var det så att härom natten vaknade jag och tänkte på min gestaltning. Jag fick en idé som kändes mycket mer inspirerande än den jag tidigare haft. Mitt ämne är fortfarande förändring, men ur ett helt annat perspektiv. Förra gestaltningen handlade mer om förändringen som kommer över en vare sig man vill eller inte. Det handlade om tid som gick och om att växa upp. Då mina tankar på sistone handlat mycket om varför man aldrig hinner uppfylla sina drömmar är nu temat förändring som man strävar efter men som är svår att uppnå. Att eftersträva en förändring. Att verkligen försöka, misslyckas, försöka igen, bli trött, försöka igen men bli hindrad av den vardag som skall skötas. Ska berätta mer snart! (Känner mig äntligen peppad!)