Om förändring

När jag var liten.

Innan varje skolavslutning inför sommarlovet tog alltid min mamma med sig mig och min syster för att köpa oss varsin klänning. Dessa har hon sedan varsamt sparat på sin vind. De hänger i kronologisk ordning. Som en slags tidslinje. Jag funderar på vad som hänt mellan varje klänning.

Sommarlovsklänningarna (samt några andra) kan skådas i bildspelet nedan.

Change is upon us...

Senast jag tog mig genom Fjällgatan blev det väldigt påtagligt med alla förändringar som höll på att ske där. Gubbar med oranga västar rent utsagt kryllar på gatan. Det grävs, det byggs, det bökas i jorden und so weiter. Visst har jag sett allt detta innan, men denna gång blev det mer påtagligt än den känsla av frihet jag brukat få då jag vandrat gatan framåt.

Eftersom jag inte var helt nöjd med temat frihet så var andra intryck mer än välkomna.

Jag började fundera över förändring. Hur har det sett ut på Fjällgatan genom tiderna? Vilka människor har bott här, vad har hänt på denna mark?

En annan sak som är påtaglig på gatan är alla barn som rör sig i området. Barnen har så mycket framför sig. Mycket kommer att förändras för dem. De kommer att vara med om så mycket som de aldrig skulle kunna ana. Livet är dynamiskt.

Det enda som är konstant är förändringen, sa någon vis man. Därför ska man inte ta något för givet tänker jag. Alla livets dunkla perioder kommer en gång gå över, liksom alla livets faser av medvind. Därför ska man passa på att njuta när tillfälle ges!

Handledning

Är glad över att vi fått öva oss på handledning under de gångna veckorna. Handledning är en sån stor och viktig del av bildläraryrket. Jag tycker att det är roligt, men känner att jag har mycket att lära. Det gäller att hålla en bra ballans mellan att uppmuntra och utmana. Man får inte vara för hård eller för mesig. Svårt!

Jag har försökt att ta med mig mina egna erfarenheter av att bli handledd in i min egen handledning. Det gäller att kunna lyssna och verkligen försöka sätta sig in i vad eleven menar, vill och längtar efter. Språket med alla dess vaga betydelser och individers olika tolkningar av olika begrepp gör att man lätt missuppfattar varann. Därför får man inte ha bråttom vid handledning.

Är för övrigt mycket stolt över min grupp. Det är ett skönt gäng som har jobbat på bra denna vecka!

Frihet kanske?

Fjällgatan, Fjällgatan - varför är du Fjällgatan?

Okej, jag har fastnat för ordet frihet (tadaaaaaa!) och ja, jag vet att begreppet är nött och stött. Hur många gånger har man inte arbetat med detta tema?

Men ändå! Fjällgatan... Jag tycker att Fjällgatan är en fri gata! Den lever liksom sitt eget liv. Är inte som alla andra gator. Och när jag cyklar eller går genom Fjällgatan så är en återkommande känsla just frihet. Så vad ska jag göra? Friheten lämnar mig icke ifred... Ska jag ta detta simpla, men fantastiska tema till mig?

...Jag vet inte...

Har svårt för att komma igång. Under vårt förra projektarbete fick jag verkligen lära mig att inte planera för mycket, att se vart arbetet tar mig och känna lugnet. Trots detta känner jag mig för tillfället lite slapp som inte kommer igång med något. Jag tänker, associerar, och drömmer. Tänker att det är en viktig fas, men snart får jag nog sätta igång på riktigt.

En berättelse.

I introduktionen till arbetet med Fjällgatan fick vi tipset att leta efter gatans berättelser. Jag har funnit en kort, men med ett ack så träffande och återkommande ämne. Det handlar om ett fall. Från att sitta högt, till att falla, långt långt, ner, ner i skiten. Att inte bli sedd. Att ligga lågt.

Första dagen då klassen tillsammans gick på strövtåg på Fjällgatan, fick jag syn på en vacker detalj. På ett sånt där järnskåp som jag tror att man förvarar vattenslangar i, hade någon med möda och precision satt upp en liten, liten pärlplatta i ena hörnet. Den satt där så fint och gjorde ett tråkigt och grått järnskåp till något särskilt, unikt och vackert!

Just den dagen hade min kamera slut på batteriet, så jag tänkte att jag fotar konstverket nästa gång.

Nästa gång. Ve och fasa! Den sitter inte kvar! Jag går fram och undersöker saken. Där på marken, bland gammal bark och smuts, låg den fallna pärlplattan. Det hemska var att jag inte hade med mig något lim, så jag kunde inte återupprätta pärlplattans värdghet. Den fick ligga kvar.

En sorglig historia.

Bilder.

pip-farbrorn

Fjällgatan!

Tog mig en promenad på gatan i fråga igår. Det var en av de bästa stunderna den dagen. Hade inte bråttom, solen sken och hade dessutom precis varit och köpt mig ett splirrans nytt aquarelleblock! Välbehag ut i hela kroppen!

De känslor som kom till mig under promenaden kan uttryckas i följande ord: frihet, gammaldags, skitigt, klotter, bohemiskt, romantiskt, blandat, frizon, charm o.s.v.
Jag vill stanna upp inför ordet bohemiskt. Vad i Fjällgatan får just det ordet att poppa upp? Slog upp ordet bohem på wikipedia och fick följande förklaring:

"Bohem (från franskan) (eg. person från Böhmen eller zigenare) är en person, som lever ett oregelbundet och sorglöst liv. En bohem är sorglös, tar dagen som den kommer, far dit vinden bär, är ansvarslös och önskar ha det så. Bohem har inget med utseendet att göra, det är ett beteendemönster. Ursprungligen kommer ordet bohem från 1800-talet. Det var de konstnärer som började bryta sig loss från dåtidens strikta och religiösa mönster, som gick under namnet bohemer. De satte konsten och uttrycksformen före allt annat."

Kanske var det de många elskåpen, fyllda av gamla afficher och symboler, som gav mig ordet bohemisk. Eller var det kullerstenen? Var det människornas klädstil? Eller den gamla träpanelen? För mig hör odet frihet ihop med begreppet bohemisk. Kanske var det ändå den där mannen som på den offentliga bänken, djupt försjunken i sin bok och boffande på sin pipa gav mig känslan av frihet och fick mig att tänka på Fjällgatan som en bohemisk gata.

Tillbaks på Hdk!

I tisdags fick vi se en film som handlade om olika grupper av människor med vitt skilda livssyner och åsikter. Filmen var gjord av en konstnär som hade bäddat för ett krig i miniformat. Varje grupp fick göra ett stort konstverk som stod för något som de trodde på. Sen fick de andra grupperna börja ändra på konstverket, t.ex. måla över, skära, klippa o.s.v. Detta urartade ganska snabbt och jag stannade upp inför en sak särskilt.
En av damerna som tillhörde gruppen från den katolska kyrkan sa till någon av representanterna från de andra grupperna: kan ni inte visa lite tolerans! Samtidigt hade hon just fördömt deras åsikter om både det ena och det andra. Jag tycker att hennes kommentar sammanfattade det hela på ett bra sätt. Alla vill bli visade tolerans för sina åsikter, men många tänker inte på att man ska visa tolerans gentemot andra. Man är för instängd i sin egen upplevelse och går allt för lätt in i försvarsställning. Då är det lätt att skrika: VISA LITE TOLERANS!

Kom osökt att tänka på den gamla Ella Fitzgeraldlåten "Lets call the whole thing off".