Starten på projektet blev en seg historia. Jag höll krampaktigt kvar vid den förra gestaltningens idéer runt den svåra och oundvikliga förändringen. Det fanns egentligen inte mycket tid avsatt för gestaltningen. Den skulle flyta på sida vid sida med andra skolarbeten. P.g.a. min dåliga simultanförmåga blev det istället att arbetet sköts framåt. Som ni säkert alla vet, är detta ofta en företeelse som bidrar till ännu mer stress. Så blev också fallet för mig. Stress är inte direkt näringsrikt för en skapande process. Själv får jag tunnelseende och ser bara att en färdig produkt måste bli gjord. Detta utesluter all lekfullhet i processen och dåliga idéer uppstår. Jag hade en idé i början av processen som var just en sådan idé som enbart föddes ur tanken på ett slutresultat. En sådan idé stannar ofta bara vid en eller några få tankar, medan det jag skulle kalla en god idé föder nya tankar och öppnar fler ingångar. Att en skapande process behöver tid är något som blev tydligt för mig i denna gestaltning. Samtidigt kände jag att tidsbristen blev en god erfarenhet eftersom de elever jag kommer ha i framtiden oftast kommer att ha ännu mindre tid avsatt för sina arbeten än vad jag hade vid detta tillfälle. Förståelse för elevers situation känns som en väldigt viktig sida hos en lärare.
Trots tidsbrist vände ändå min process. Jag fick idén att gestalta mina tankar runt just detta med tidsbrist. Denna idé innehöll så mycket av det som jag just under denna tid gick och grubblade över. Idén låg nära min tanke och mitt hjärta. Därför var också idén en sådan som väckte många nya tankar. Den förde mig vidare till tankar om människors drömmar och varför de så sällan uppfyller dem. Genom detta lärde jag mig hur viktig idén är. En liten idé kan förändra väldigt mycket. Att idén ligger nära de egna grubblerierna tror jag är en god förutsättning för en process som hela tiden rullar framåt.
Själva genomförandet av min idé var jag på det stora hela nöjd med. Men så här i efterhand känns det som jag skulle kunnat ta i mycket mer. Egentligen skulle jag velat ha mer av allt: mjölkpaketen, gubbarna och mjölken. Jag hade velat ge ett mer dramatiskt intryck! Jag hade snarare velat att folk skulle ha gråtit än småskrattat under det bildspel jag visade... (Men inget mörker över de som skrattade lite... Det var väl något i hela situationen som kanske var lite komikskt, inte vet´ja!?!...) På tal om komiskt så såg jag min film från förra projektet nu i jul igen och jag såg mer än någonsin det komiska inslaget i att jag går genom skogen och samlar på mig en massa kläder. Nu börjar jag lite smått fundera över varför saker och ting blir komiskt när jag inte alls har tänkt mig det. Just sorgligheter är något som tilltalar mig och något som jag märkt att jag gärna gestaltar runt. Men om det nu är så att mina sorgligheter istället blir komiska så måste jag kanske använda nya grepp och finna andra vägar i min gestaltning. Gestaltningsarbeten både medvetandegör och ställer nya frågor. Nu när vi har gjort en del gestaltningar kan jag börja se mönster i hur jag fungerar både konstnärligt och mänskligt. Man lär sig mycket på båda dessa plan genom gestaltade arbeten.
Efter jullovet skall jag ta ett uppehåll från min lärarutbildning och jobba ett halvår på en högstadieskola som lärare i bild och form. Efter tre terminer på lärarutbildningens bildinriktning känns det som om jag bara börjat nosa på ämnet. Trots detta känner jag mig ändå väldigt peppad för att börja jobba. Jag tror det beror på att mitt intresse för bild har blivit så mycket större nu. Även om jag inte kan allt så har jag ändå ett intresse som jag tror kommer driva mig till nya kunskaper och lärdomar.
Tack alla lärare och klasskompisar för tre röriga men väldigt givande terminer! Mycket roligt blev det!
